Nyligen har det varit en del tal om aktivister och deras idéer om att göra ett och annat i Köpenhamn under COP15 konferensen. Dessa idéer har varit ganska storartade, och verkar vara ett seriöst försök att faktiskt uppnå någon sorts debatt. Dock är det inte alltid så.
Om man tar en titt på de diverse "demonstrationer" mot olika möten som hållits t.ex. i Sverige under de senaste åren märker man något helt annat. Här brukar aktivisterna oftast i slutändan råka i riktigt ordentliga slagsmål med polisen där tårgas och gatsten bara yr omkring. Detta trodde jag (ganska naivt måste jag erkänna) en lång tid att endast var en följd av att händelserna eskalerade under demonstrationens gång och att det hela sedan på ett eller annat sätt urartade sig. Dvs. att ingen kommit dit med målet att få kasta sten på polisen.
Detta var ju som sagt inte bara lite naivt. När jag ett par år senare ägnade tanken lite tid (jag kan ärligt talat inte bry mig mindre om demonstrationer i Sverige) insåg jag ganska fort att det finns individer som reser land och rike runt för minsta möjlighet att kasta sten på polisen. Och till råga på det så tycks de bry sig lika lite om det de demonstrerar mot som jag bryr mig om deras demonstration. Detta är ju synnerligen intressant. För om du talar med någon av dessa om att dessa demonstrationer kommer de med all säkerhet att svara att de skall "demonstrera", fast de i verkligheten åker till Sverige för att kasta sten. Och kanske springa runt i moln av tårgas.
Men om du sedan frågar ut dem om varför de demonstrerar så kommer de att börja babbla på om hur "G8 mötena bara är en samling kapitalister som inte bryr sig..." etc. och på något sätt försöka motivera sitt stenkastande.
Detta är vad jag finner tvetydigt. Vem som helst kan fundera sig fram till att det inte påverkar någon på något sätt att de står där och kastar sten och skriker (i stora drag de vill säga, det påverkar i högsta grad polisen som får stenen i huvudet, men det har ingen som helst betydelse i slutändan, och han var ju hursomhelst ett svin till att börja med =).
Så, en vettig person skulle ju då inte stå där, eftersom det klart är bortkastad tid eftersom det inte åstadkommer något, utan skulle istället gå och göra något produktivt, vad det nu sen är.
Men då kommer ju frågan varför en hel del vettiga personer står där och kastar sten.
Det är ganska enkelt egentligen. De gillar nämligen att kasta sten, skrika och bli jagad av polisen. Det är enkelt, kräver ingen större ansträngning eller någon tankeverksamhet för att åstadkomma, och de får en ordentlig adrenalinkick. Plus att det höjer deras status bland personer som skulle vilja men inte vågar/har möjlighet att kasta sten.
Nu måste jag tillägga att jag egentligen inte har något emot dessa människor, de har säkert roligt, polisen har utrustning för att överleva gatsten som faller från skyn och det gör ingen större skada på det stora hela.
Det jag har problem med är att de tvunget måste komma med svepskäl. Om ni vill kasta sten på poliser som behändigt nog ställt sig på rad och i och med det återskapa lite av den där gamla goda polisstatskänslan från tidigare decennier, så är det fritt fram. Men kom inte med några luddiga svepskäl som involverar allehanda ideologier, speciellt då vem som helst som är lite insatt i saker och ting kan se att hur dessa "motiveringar" är så fulla med fel och hål att man kunde vända på dem och använda dem för att sila pasta.
Om ni däremot tycker ni vill ändra på saker, då är ni på helt fel ställe, prova i riksdagshusets korridorer iklädd en snygg kostym istället, åtminstone får ni kanske gratis kaffe och möjligheten att sitta och skratta inombords då någon med hälften av er intelligens förtvivlat försöker ljuga er i ansiktet. Men detta kräver en hel del ansträngning, så kanske det är bättre och klart enklare att bara strunta i att förbättra samhället och böja sig ner efter ännu en gatsten som alla andra goda aktivister? =)
söndag, november 29, 2009
fredag, november 06, 2009
Insomning
För någon kväll sedan låg jag vaken och funderade lite över sömn och insomnande. Detta ledde sedan till idén om att göra ett blogginlägg om hur härligt skönt det är när hjärnan långsamt börjar koppla av och man till sist somnar. Detta visade sig vara något av en felobservation, men för att göra det hela intressantare så tänker jag delge er hela min tankeprocess, mest för att visa hur fel det kan bli.
Det som först och främst fick mig att tycka att hela insomningsprocessen är skön och behaglig är det sätt åtminstone min hjärna hanterar det på. Vanligtvis kan jag nog göra en hel del ganska konstiga och oväntade associationer, men det är ändå på ett logiskt och ganska naturligt plan.
När jag håller på att somna, så tar detta sig en lite annan form. Först och främst så sker dessa associationer mycket snabbare än i klarvaket tillstånd, nästan som om hjärnan går upp i varv, vilket i säg låter fruktansvärt konstigt, men det kan kanske ha och göra med att andra processer i hjärnan avtar och därför lämnas kapacitet över till just tankeverksamhet. En annan effekt verkar vara att dessa associationer blir alltmer abstrakta, och sakerna verkar ha allt mindre och mindre att göra med varandra, i alla fall om man ser på det hela så som jag i vaket tillstånd tänker.
Detta upplever jag i alla fall som otroligt intressant och avslappnande, men det kan ju ha med det omgivande tillståndet att göra (i.e. att jag håller på att somna).
Detta var dock den positiva erfarenheten, nu kommer då den litet mera negativa (och förhoppningsvis mera underhållande).
Som en del av er vet så lider jag av sporadiska anfall av insomnia. Oftast har detta med fruktansvärt oregelbunden sömnrytm och dylikt att göra, så om jag kanske tog bättre hand om mig själv så skulle det inte drabba mig så ofta, men är man dum så är man.
Hursomhelst, kring 3 tiden på morgonen samma natt så lyckades jag äntligen komma förbi den "positiva" delen av insomnandet. Detta ledde tydligen in i ett väldigt aktivt drömstadium, för allt var väldigt klart och lätt att ta till sig, som när man drömmer om något som uppfattas väldigt verkligt (typisk "nyp mig - jag drömmer" situation).
Nåväl, jag befann mig i ett garage, ett sådant där gammalt litet ruckel med jordgolv som är just stort tillräckligt att man ska få in en liten bil. Detta garage hade tydligen dörrar i båda ändorna och jag befann mig längst inne i garaget. Av någon anledning så upplevde jag att jag hade ryggen mot väster, fråga mig inte varför. Jag höll på att skära högtalarfilt med en mattkniv, och det gick inte alls bra, filten bara revs och kniven var spillt och inget blev som det skulle. Plötsligt så smyger någon gammal tant upp bakom mig och säger något obegripligt med en hög röst. Jag blir vettskrämd, vänder mig snabbt om och viftar i luften med mattkniven samtidigt som jag skriker någonting åt henne. Jag skulle vilja tro att mitt utbrott gick från "VADIHELVETE" till "SMYG INTE UPP PÅ NÅGON SOM HÅLLER I EN KNIV", men jag är inte riktigt säker. Hur som helst så mumlar hon skrämt något och smiter i väg, och kort där efter vaknar jag med 160 i puls och tillräckligt med adrenalin i kroppen för ett maratonlopp eller ett ordentligt knivslagsmål.
Detta, var som uppenbart inte allt för trevligt, och tog död på det sista av den nattens sömn. Jag skulle gissa att det tog tills kl 4 på morgonen innan jag lugnat mig till normala nivåer, (jag vaknade för övrigt kl 3.26), och då verkade 4 timmar surfande som ett lika bra alternativ inför arbetsdagen.
Detta var nu min lilla upplevelse, hoppas den slösat tillräckligt av er tid.
PS. Om jag får några email efter det här som innehåller någonting som kan förknippas med "Freud" och "Drömtydning" så blir jag väldigt arg, besviken och inte alltför förvånad.
Det som först och främst fick mig att tycka att hela insomningsprocessen är skön och behaglig är det sätt åtminstone min hjärna hanterar det på. Vanligtvis kan jag nog göra en hel del ganska konstiga och oväntade associationer, men det är ändå på ett logiskt och ganska naturligt plan.
När jag håller på att somna, så tar detta sig en lite annan form. Först och främst så sker dessa associationer mycket snabbare än i klarvaket tillstånd, nästan som om hjärnan går upp i varv, vilket i säg låter fruktansvärt konstigt, men det kan kanske ha och göra med att andra processer i hjärnan avtar och därför lämnas kapacitet över till just tankeverksamhet. En annan effekt verkar vara att dessa associationer blir alltmer abstrakta, och sakerna verkar ha allt mindre och mindre att göra med varandra, i alla fall om man ser på det hela så som jag i vaket tillstånd tänker.
Detta upplever jag i alla fall som otroligt intressant och avslappnande, men det kan ju ha med det omgivande tillståndet att göra (i.e. att jag håller på att somna).
Detta var dock den positiva erfarenheten, nu kommer då den litet mera negativa (och förhoppningsvis mera underhållande).
Som en del av er vet så lider jag av sporadiska anfall av insomnia. Oftast har detta med fruktansvärt oregelbunden sömnrytm och dylikt att göra, så om jag kanske tog bättre hand om mig själv så skulle det inte drabba mig så ofta, men är man dum så är man.
Hursomhelst, kring 3 tiden på morgonen samma natt så lyckades jag äntligen komma förbi den "positiva" delen av insomnandet. Detta ledde tydligen in i ett väldigt aktivt drömstadium, för allt var väldigt klart och lätt att ta till sig, som när man drömmer om något som uppfattas väldigt verkligt (typisk "nyp mig - jag drömmer" situation).
Nåväl, jag befann mig i ett garage, ett sådant där gammalt litet ruckel med jordgolv som är just stort tillräckligt att man ska få in en liten bil. Detta garage hade tydligen dörrar i båda ändorna och jag befann mig längst inne i garaget. Av någon anledning så upplevde jag att jag hade ryggen mot väster, fråga mig inte varför. Jag höll på att skära högtalarfilt med en mattkniv, och det gick inte alls bra, filten bara revs och kniven var spillt och inget blev som det skulle. Plötsligt så smyger någon gammal tant upp bakom mig och säger något obegripligt med en hög röst. Jag blir vettskrämd, vänder mig snabbt om och viftar i luften med mattkniven samtidigt som jag skriker någonting åt henne. Jag skulle vilja tro att mitt utbrott gick från "VADIHELVETE" till "SMYG INTE UPP PÅ NÅGON SOM HÅLLER I EN KNIV", men jag är inte riktigt säker. Hur som helst så mumlar hon skrämt något och smiter i väg, och kort där efter vaknar jag med 160 i puls och tillräckligt med adrenalin i kroppen för ett maratonlopp eller ett ordentligt knivslagsmål.
Detta, var som uppenbart inte allt för trevligt, och tog död på det sista av den nattens sömn. Jag skulle gissa att det tog tills kl 4 på morgonen innan jag lugnat mig till normala nivåer, (jag vaknade för övrigt kl 3.26), och då verkade 4 timmar surfande som ett lika bra alternativ inför arbetsdagen.
Detta var nu min lilla upplevelse, hoppas den slösat tillräckligt av er tid.
PS. Om jag får några email efter det här som innehåller någonting som kan förknippas med "Freud" och "Drömtydning" så blir jag väldigt arg, besviken och inte alltför förvånad.
torsdag, juni 25, 2009
Google Latitude
Först och främst bör jag nämna att det där med dagliga uppdateringar från civiltjänstgöringslägret, de gick inte så bra. Jag är medveten om det, så jag behöver verkligen inga fler email om det. OK? :)
Nåväl, nu har jag iaf tid till en liten uppdatering, efter cirka 3 månader av frånvaro.
De som är riktigt otroligt observanta har kanske märkt att jag lagt till lite saker här på sidan, nämligen Google Latitude. Det är ett litet program som man kan köra på sin telefon vars enda funktion är att ladda upp ens position på Internet, var intresserade besökare så som ni kan se var jag befinner mig. Fruktansvärt onödigt, men nåt måste jag ju göra för att bejaka min läsarkrets och på så sätt få strömmen av email om bristfälliga uppdateringar att upphöra. :)
Dock kommer jag antagligen inte att ha denna funktion på hela tiden eftersom den uppenbarligen äter både batteritid och bandbredd, och det senare har Sonera fattat att ta bra betalt för... :)
Så nu lämnar jag er med den här serie-strippen som hittils bäst beskrivit den enda riktiga fördelen med Google Latitude
Nåväl, nu har jag iaf tid till en liten uppdatering, efter cirka 3 månader av frånvaro.
De som är riktigt otroligt observanta har kanske märkt att jag lagt till lite saker här på sidan, nämligen Google Latitude. Det är ett litet program som man kan köra på sin telefon vars enda funktion är att ladda upp ens position på Internet, var intresserade besökare så som ni kan se var jag befinner mig. Fruktansvärt onödigt, men nåt måste jag ju göra för att bejaka min läsarkrets och på så sätt få strömmen av email om bristfälliga uppdateringar att upphöra. :)
Dock kommer jag antagligen inte att ha denna funktion på hela tiden eftersom den uppenbarligen äter både batteritid och bandbredd, och det senare har Sonera fattat att ta bra betalt för... :)
Så nu lämnar jag er med den här serie-strippen som hittils bäst beskrivit den enda riktiga fördelen med Google Latitude
onsdag, mars 25, 2009
Civariläger - Vecka 3 - Dag 12
Som en hel del av de som känner mig i verkliga livet vet så tillbrinar jag mina dagar på civiltjänstläger i Lappträsk (20 km norr om Lovisa). Denna vistelse har hittils inte varit den bästa, och de har hela tiden varit min idé att blogga om den, men jag planerade att göra det först då jag kom härifrån, med tanke på vissa av mina åsikter, men efter en aning tänkande så kom jag fram till att det kanske är bäst att jag skriver om det medan jag upplever det. På det sättet så är det ingen risk att jag glömmer nåt, minns något fel eller får saker att verka trevligare än de var. För det har verkligen inte varit vidare trevligt.
Först och främst vill jag säga att personerna som ansvarar för olika funktioner här i Lappträsk har hittils alla varit väldigt trevliga och sympatiska. Några bekanta till mig har inte alltid tyckt på samma sätt som jag, men hittils har jag i alla fall kännt det som så att allt som jag anser vara del här har varit på grund av dålig planering och/eller bristande kunskap. En hel del av detta tror jag kan bero på att civiltjänstgörarna inte riktigt förstått att ge vettig feedback i slutet och under lägret. Vad jag förstått av personalen så är medeltalet i stil med "dra åt helvete". Dock är det förståeligt, eftersom jag själv, efter två och en halv vecka här, inte riktigt ännu är säker på vart man skall vända sig ifall man har kritik. Detta är något som i första hand bör åtgärdas.
Nå, nog med det, och vidare med mera praktiska problem.
I första hand så är det största problemet undervisningen. Man kan ju tycka att om varenda civiltjänstgörare i Finland skall gå den här utbildningen så borde det väl vara något vettigt. Men så är det inte. Verkligen inte.
Hittils var endast första veckans undervisning till någon som helst nytta, eftersom vi då gick igenom all den byråkrati som finns kring civiltjänstgöringen. Och även om hälften av tiden gick åt till att prata irellevant strunt så lärde man sig i alla fall någonting, men det man lärde sig kunde antagligen ha gått att ta till sig på två dagar istället för fyra och en halv ifall man inte tog om varenda liten sak sex gånger och höll sig till ämnet.
Dock var denna första vecka långt mera konstruktiv än de kommande veckorna.
Vecka två gick åt till utbildning i oljebekämpning, mental förstahjälp och en inledning till en normal förstahjälpskurs. Utbildningen i oljebekämpning följde första veckans metod med repetition och upprepning tills man nästan blödde ur öronen, t.ex. utbildningsvideon från WWF tog upp samma sak tre gånger på exakt samma sätt, det enda som skiljde sig var kameravinkeln och folket på bilden.
Det är förståss möjligt att man efter tre år av gymnasieutbildning och en 6 ämnes studentexamen kanske tar detta lite väl allvarligt, men jag vågar säga att ingen i rummet inte skulle ha förstått vad det handlade om efter den första förklaringen eftersom det endast handlade om att dra på sig lite regnkläder och skyfla oljeblandad sand i plastpåsar med en plastspade.
Men detta var långt ifrån det mest meningslösa, mental förstahjälpstimmen gick åt att se på Al Gores ökända film (utan att nämna att den mestadels består av lögner), vilket jag inte på något sätt kan förstå hur det har med mental förstahjälp att göra. Kanske detta var en ändring i läseschemat, men det informerade inte i alla fall någon mig om.
Inledningen till förstahjälpskursen och lektionen i hälsofostran var helt ärligt de första välplanerade och genomtänkta lektionener vi hade, synd bara att "sunda levnadsvanor" inte direkt är något som man behöver höra på i två timmar (som om man inte visste att rökning är skadligt för en). Dock var det intressant att se hur förstahjälpsundervisningen ändrats sedan jag sist gick på en kurs (någon gång i högstadiet kanske).
Den här veckan har vi haft två nya lärare, så jag har inte riktigt hunnit analysera deras undervisning ännu, men det ser ut att bli aningen bättre.
Jag skall försöka komma ihåg att hålla bloggen uppdaterad i fortsättningen, och nästa vecka skall jag försöka ta med mig en kamera för ett lite mera visuellt intryck. Men nu skall jag fortsätta sova, är sjukledig idag...
Först och främst vill jag säga att personerna som ansvarar för olika funktioner här i Lappträsk har hittils alla varit väldigt trevliga och sympatiska. Några bekanta till mig har inte alltid tyckt på samma sätt som jag, men hittils har jag i alla fall kännt det som så att allt som jag anser vara del här har varit på grund av dålig planering och/eller bristande kunskap. En hel del av detta tror jag kan bero på att civiltjänstgörarna inte riktigt förstått att ge vettig feedback i slutet och under lägret. Vad jag förstått av personalen så är medeltalet i stil med "dra åt helvete". Dock är det förståeligt, eftersom jag själv, efter två och en halv vecka här, inte riktigt ännu är säker på vart man skall vända sig ifall man har kritik. Detta är något som i första hand bör åtgärdas.
Nå, nog med det, och vidare med mera praktiska problem.
I första hand så är det största problemet undervisningen. Man kan ju tycka att om varenda civiltjänstgörare i Finland skall gå den här utbildningen så borde det väl vara något vettigt. Men så är det inte. Verkligen inte.
Hittils var endast första veckans undervisning till någon som helst nytta, eftersom vi då gick igenom all den byråkrati som finns kring civiltjänstgöringen. Och även om hälften av tiden gick åt till att prata irellevant strunt så lärde man sig i alla fall någonting, men det man lärde sig kunde antagligen ha gått att ta till sig på två dagar istället för fyra och en halv ifall man inte tog om varenda liten sak sex gånger och höll sig till ämnet.
Dock var denna första vecka långt mera konstruktiv än de kommande veckorna.
Vecka två gick åt till utbildning i oljebekämpning, mental förstahjälp och en inledning till en normal förstahjälpskurs. Utbildningen i oljebekämpning följde första veckans metod med repetition och upprepning tills man nästan blödde ur öronen, t.ex. utbildningsvideon från WWF tog upp samma sak tre gånger på exakt samma sätt, det enda som skiljde sig var kameravinkeln och folket på bilden.
Det är förståss möjligt att man efter tre år av gymnasieutbildning och en 6 ämnes studentexamen kanske tar detta lite väl allvarligt, men jag vågar säga att ingen i rummet inte skulle ha förstått vad det handlade om efter den första förklaringen eftersom det endast handlade om att dra på sig lite regnkläder och skyfla oljeblandad sand i plastpåsar med en plastspade.
Men detta var långt ifrån det mest meningslösa, mental förstahjälpstimmen gick åt att se på Al Gores ökända film (utan att nämna att den mestadels består av lögner), vilket jag inte på något sätt kan förstå hur det har med mental förstahjälp att göra. Kanske detta var en ändring i läseschemat, men det informerade inte i alla fall någon mig om.
Inledningen till förstahjälpskursen och lektionen i hälsofostran var helt ärligt de första välplanerade och genomtänkta lektionener vi hade, synd bara att "sunda levnadsvanor" inte direkt är något som man behöver höra på i två timmar (som om man inte visste att rökning är skadligt för en). Dock var det intressant att se hur förstahjälpsundervisningen ändrats sedan jag sist gick på en kurs (någon gång i högstadiet kanske).
Den här veckan har vi haft två nya lärare, så jag har inte riktigt hunnit analysera deras undervisning ännu, men det ser ut att bli aningen bättre.
Jag skall försöka komma ihåg att hålla bloggen uppdaterad i fortsättningen, och nästa vecka skall jag försöka ta med mig en kamera för ett lite mera visuellt intryck. Men nu skall jag fortsätta sova, är sjukledig idag...
onsdag, november 19, 2008
Bra kaffe - Kompromisslös kvalitet
Nåväl, här kommer min idé om det billigaste och bästa sättet att göra kaffe utan kompromisser.
Saker som behövs
I värsta fall kan man använda en sådan där kvarn med roterande blad, men då får man vara beredd på ganska mycket sediment i kaffet, vilket inte är alltför trevligt. Något som också fungerar är en mortel, men den har dock samma probelm som den föregående kvarnen.
Kaffet kan vara svårt att hitta, vad jag vet så finns det ett ställe i Finland som rostar en gång var tredje vecka, nämligen Lisa Koskis i Vasa. Om man kan tänka sig lite äldre kaffe (som kan vara helt färskt, jag har bara ingen aning om då det är rostat) är Cafetoria som även säljer grön kaffe för den som vill rosta själv, vilket inte heller är riktigt svårt, men det tar vi någon annan gång.
Dock finns det ett enklare alternativ, nämligen Pauligs kaffen. Se efter vid era lokala butiker om de har Paulig Presidentti kaffe i bönor (brukar finnas vid Prisma och Citymarket) och så tar ni och köper det som är nyast (kolla tillverkningsdatum). Det är kanske inte optimalt, men om det duger för mig så bör det inte vara något probelm... :)
Sådär, nu kan vi komma igång med själva processen.
Först börjar man med att fylla sin franska press med vatten till cirkus 4-5 cm under kanten och ser hur mycket vatten som ryms dit. Detta använder vi sedan för att beräkna hur mycket kaffe vi kommer att behöva.
Sen kommer något av ett subjektivt moment, nämligen hur mycket kaffe man behöver. SCAE (Europeiska Specialitetskaffe Organistationen) specifierar 55 gram kaffe per liter vatten, medan nordiska standarden är 85 gram/liter. Den första standarden ger ett ganska svagt kaffe, helt trevligt men inte något som direkt ger hår på benen. Det senare ger ett väldigt starkt kaffe, men inte alls beskt som man är van med. Experimentera för att hitta det som passar dig och det kaffe du använder.
När du väl bestämt dig gäller det att räkna ut hur mycket kaffe som du behöver för din press. Det hela är ganska enkelt, bara att ta mängden kaffe per liter gånger mängden vatten som ryms i din press i liter.
För min lilla press som jag har hemma som rymmer cirka tre deciliter brukar jag (med Presidentti bönor) använda den nordiska standarden, vilket blir 85g/l * 0,3 l = 25,5 g
Detta ger en stadig kopp kaffe som verkligen snabbstartar hjärnan på morgnarna.
Efter allt detta räknande (hehe) kommer vi till det vesäntliga, nämligen hur man verkligen brygger kaffet.
Först väger man upp så mycket kaffe som man behöver och lägger det i kvarnen.
Sedan fyller man vattenkokaren med vatten, helst lite mera än man behöver och låter det koka upp.
När man sedan hör att vattnet börjar koka sätter man igång och mal kaffet.
Kaffet skall malas lite grövre än det som används i vanliga kaffekokare, så det nästan ser mera krossat än malt ut.
När man malt kaffet lägger man det i pressen som man sedan lägger på vågen som man därefter nollställer. På detta sätt kan man med vågen mäta hur mycket vatten i milliliter man hällt i pressen, något som är ganska viktigt ifall man alltid vill ha bra kaffe.
När vattnet kokat och sedan stått och svalnat i någon minut häller man det i pressen. Om man vill vara extra noga (eller tokig) så använder man en termometer för att kolla temperaturen på vattnet, bäst blir det om man har en temperatur mellan 92 och 96 grader Celcius.
Därefter så är det bara att vänta, 4 minuter brukar vara ganska bra. När denna tid sedan förflutit rör man om i pressen, lägger till filterdelen och pressar ned. Sedan är det bara att avnjuta.
Detta kaffe som man får bör smaka ganska annorlunda till det man vanligtvis dricker på kaféer, nämligen helt neutralt och bra, varken beskt eller surt.
Jag hoppas verkligen att någon kommer att ha nytta av den här informationen, och jag skall försöka få upp lite bilder också i något skede, dock inte ikväll. :)
Godnatt och ha det bra!
Saker som behövs
- Fransk press
- Kaffekvarn
- Bra, nyrostat kaffe
- Vattenkokare
- Våg
I värsta fall kan man använda en sådan där kvarn med roterande blad, men då får man vara beredd på ganska mycket sediment i kaffet, vilket inte är alltför trevligt. Något som också fungerar är en mortel, men den har dock samma probelm som den föregående kvarnen.
Kaffet kan vara svårt att hitta, vad jag vet så finns det ett ställe i Finland som rostar en gång var tredje vecka, nämligen Lisa Koskis i Vasa. Om man kan tänka sig lite äldre kaffe (som kan vara helt färskt, jag har bara ingen aning om då det är rostat) är Cafetoria som även säljer grön kaffe för den som vill rosta själv, vilket inte heller är riktigt svårt, men det tar vi någon annan gång.
Dock finns det ett enklare alternativ, nämligen Pauligs kaffen. Se efter vid era lokala butiker om de har Paulig Presidentti kaffe i bönor (brukar finnas vid Prisma och Citymarket) och så tar ni och köper det som är nyast (kolla tillverkningsdatum). Det är kanske inte optimalt, men om det duger för mig så bör det inte vara något probelm... :)
Sådär, nu kan vi komma igång med själva processen.
Först börjar man med att fylla sin franska press med vatten till cirkus 4-5 cm under kanten och ser hur mycket vatten som ryms dit. Detta använder vi sedan för att beräkna hur mycket kaffe vi kommer att behöva.
Sen kommer något av ett subjektivt moment, nämligen hur mycket kaffe man behöver. SCAE (Europeiska Specialitetskaffe Organistationen) specifierar 55 gram kaffe per liter vatten, medan nordiska standarden är 85 gram/liter. Den första standarden ger ett ganska svagt kaffe, helt trevligt men inte något som direkt ger hår på benen. Det senare ger ett väldigt starkt kaffe, men inte alls beskt som man är van med. Experimentera för att hitta det som passar dig och det kaffe du använder.
När du väl bestämt dig gäller det att räkna ut hur mycket kaffe som du behöver för din press. Det hela är ganska enkelt, bara att ta mängden kaffe per liter gånger mängden vatten som ryms i din press i liter.
För min lilla press som jag har hemma som rymmer cirka tre deciliter brukar jag (med Presidentti bönor) använda den nordiska standarden, vilket blir 85g/l * 0,3 l = 25,5 g
Detta ger en stadig kopp kaffe som verkligen snabbstartar hjärnan på morgnarna.
Efter allt detta räknande (hehe) kommer vi till det vesäntliga, nämligen hur man verkligen brygger kaffet.
Först väger man upp så mycket kaffe som man behöver och lägger det i kvarnen.
Sedan fyller man vattenkokaren med vatten, helst lite mera än man behöver och låter det koka upp.
När man sedan hör att vattnet börjar koka sätter man igång och mal kaffet.
Kaffet skall malas lite grövre än det som används i vanliga kaffekokare, så det nästan ser mera krossat än malt ut.
När man malt kaffet lägger man det i pressen som man sedan lägger på vågen som man därefter nollställer. På detta sätt kan man med vågen mäta hur mycket vatten i milliliter man hällt i pressen, något som är ganska viktigt ifall man alltid vill ha bra kaffe.
När vattnet kokat och sedan stått och svalnat i någon minut häller man det i pressen. Om man vill vara extra noga (eller tokig) så använder man en termometer för att kolla temperaturen på vattnet, bäst blir det om man har en temperatur mellan 92 och 96 grader Celcius.
Därefter så är det bara att vänta, 4 minuter brukar vara ganska bra. När denna tid sedan förflutit rör man om i pressen, lägger till filterdelen och pressar ned. Sedan är det bara att avnjuta.
Detta kaffe som man får bör smaka ganska annorlunda till det man vanligtvis dricker på kaféer, nämligen helt neutralt och bra, varken beskt eller surt.
Jag hoppas verkligen att någon kommer att ha nytta av den här informationen, och jag skall försöka få upp lite bilder också i något skede, dock inte ikväll. :)
Godnatt och ha det bra!
Bra kaffe - en odyssé
Jag har sedan så länge jag kan minnas gillat doften av kaffe, tom. som riktigt liten, och jag minns även lika väl första gången jag smakade det, och hur besviken jag var över att doften och smaken inte hade något med varandra att göra.
Ganska länge trodde jag också att allt kaffe smakar på det här sättet, nämligen beskt och hemskt, inte alls lika sött och trevligt som man kunde tro då man känner doften av själva kaffet.
Senare så upptäckte jag espresso (eller egentligen espresso-baserade drycker, själva espresson kom senare), och detta var ett steg i rätt riktning, men de drycker man kunde köpa här i Finland var oftast egentligen mycket mjölk med lite espresso i för att konsumenten inte skulle märka hur absurt odrickbar själva espresson var. Detta trodde jag sedan i flera år att var höjden när det gällde kaffe, så bra som det någonsin kommer att bli. Ärligt talat var jag inte alls imponerad.
Sedan förflöt det några år till, tills en vän till mig skaffade sig en pump-driven espressomaskin (en Krups om jag inte mins fel), och detta vidunder gjorde helt drickbar espresso, mycket bättre än den beska sörja man betalar åtskilliga euro för runtom i landets kafén. Dock var det lite surt, men inte alls alltför farligt. Detta hela skulle ha passerat mig ganska obemärkt förbi om inte min vän skulle ha undersökt hela fenomenet espresso och lagt ner tid på att sätta sig in i saker. Efter några dagar berättade han sedan åt mig hur absurt han fann hela denna noggranhet till detaljer och annat dylikt som vissa fanatiker höll på med, samt hur dyr deras utrustning var. Vi hade smått roligt åt hela detta, och snart så föll det hela i glömska.
Ungefär ett halvår senare fann jag mig på en arbetsplats som sommararbetare, och där hade jag, som de flesta sommararbetare, inget riktigt arbete att utföra. Jag satt då framför en dator (de flesta arbetsplatser kräver tydligen att man skall befinna sig på arbetsplatsen för att få lön...?) och försökte fördriva tiden efter bästa förmåga då jag kom på att det verkade finnas en hel del information om espresso utspritt på nätet, vilket en fiffig tonåring skulle kunna använda för att fördriva tiden samtidigt som det skulle se ut som om han faktiskt arbetade, om ändå ganska avslappnat...
Detta visade sig vara ett kostsamt misstag, vilket ni kan läsa om på den här bloggen (skulle tippa på inlägg från augusti 2007) i mera ingående detalj.
Detta var lite över ett år sedan, och sedan dess har jag faktiskt gjort några framsteg gällande kvalitet. Nuförtiden duger endast nyrostat kaffe för espresso (kaffe äldre än 2 veckor är bara skräp som espresso, bara att kasta om man inte har andra metoder, mer om det längre ner...) och endast hela bönor för vilken typ av metod som helst. Orsakerna till detta är ganska många, men i huvudsak beror det på att kaffebönor innehåller koldioxid, och detta försvinner över tid ur kaffet, vilket gör det smaklöst. Om man sedan ännu går och mal kaffet sker detta ännu snabbare (man borde helst tillsätta vatten till kaffet inom en minut efter att det malts, men upp till 5 minuter är acceptabelt).
För att uppnå dessa självpåtvingade krav har jag även börjat rosta kaffet själv, vilket både är billigare än färdigrostat kaffe och väldigt zen. Säkert också bra för karman, jag har dock inga direkta bevis på detta... :)
Jag tror det får räcka med detta såhär långt, från början var detta tänkt att vara en liten guide till hur man enkelt och billigt gör bra kaffe hemma, men det får bli till en annan gång... :)
onsdag, oktober 29, 2008
Tvingad updatering
Jag har efter lite studier märkt att jag gör cirkus ett inlägg per månad om jag inte har något vettigt att säga, och snart är Oktober slut så det är på sin plats att jag gör ett inlägg till för att inte förstöra symterin.
Mina vakna timmar förflyter i ett ganska statiskt mönster, all oplanerad tid går åt att arbeta på min "älskade" bil, som äntligen har börjat gå mot ett stadium av mera ihop-plockad, istället för mera isär-tagen. Jag är medveten om att detta strider mot universums regel om att allting strävar mot ett stadium av mera oreda, (egentligen följer det regeln eftersom jag sätter in arbete för att uppnå ordning, men det struntar jag i eftersom min fint utfunderade poäng då går förlorad (HA!)) men så som jag skruvar bilar så vet man inte riktigt var man har resten av universum... ^^
Resten av min tid går nästan alltid, direkt eller indirekt, åt till att vara social gentemot andra människor, min flickvän (förutom den här veckan då hon befinner sig i Italien) eller andra individer av den männskliga rasen (de där två alternativen är i vad man kunde kalla binär prioritetsordning, om ni kan lista ut vad jag menar med det kan ni ju slänga in en kommmentar... ^^)
De var i princip hur saker och ting fortlöper tills min bil blir klar eller min civiltjänst börjar (de senare är i mars, så jag hoppas att det första faktiskt hinner först)
Mina vakna timmar förflyter i ett ganska statiskt mönster, all oplanerad tid går åt att arbeta på min "älskade" bil, som äntligen har börjat gå mot ett stadium av mera ihop-plockad, istället för mera isär-tagen. Jag är medveten om att detta strider mot universums regel om att allting strävar mot ett stadium av mera oreda, (egentligen följer det regeln eftersom jag sätter in arbete för att uppnå ordning, men det struntar jag i eftersom min fint utfunderade poäng då går förlorad (HA!)) men så som jag skruvar bilar så vet man inte riktigt var man har resten av universum... ^^
Resten av min tid går nästan alltid, direkt eller indirekt, åt till att vara social gentemot andra människor, min flickvän (förutom den här veckan då hon befinner sig i Italien) eller andra individer av den männskliga rasen (de där två alternativen är i vad man kunde kalla binär prioritetsordning, om ni kan lista ut vad jag menar med det kan ni ju slänga in en kommmentar... ^^)
De var i princip hur saker och ting fortlöper tills min bil blir klar eller min civiltjänst börjar (de senare är i mars, så jag hoppas att det första faktiskt hinner först)
onsdag, september 10, 2008
The perils of wikipedia + lite annat rosk
Jag har nu spenderat kvällen hos en god vän med att surfa runt och titta på alla möjliga intressanta saker. Kvällen började med lite utbyte av Photoshop-kunskaper, alltså som vilken annan helkväll. Sedan övergick vi helt naturligt till lite "tyngre grejer", som rikssvenskarna skulle ha uttryckt det, nämligen fotografier tagna med obskyra antika kameror och framkallning av svart-vit fotografisk film i kaffe och ett derivat av bakpulver. Detta derivat orsakade en viss huvudbry för oss, så naturligtvis tog vi reda på hur denna mystiska substans framställs. Detta visade sig vara ganska enkelt och därför relativt ointressant, men sidan som gav oss denna information hade några intressanta inlägg om en person som enligt egen utsago byggt en kärnreaktor i sitt badrum.
För att inte uttråka er med onödiga detaljer kan jag informera er om att vi efter ett antal timmar sedan till sist läste om de psykoaktiva effekterna av kattmynta och blåmögelost, och de bästa metoderna för att uppleva dessa effekter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
